Typ av Ortos, liknande min..

Så i tisdags fick jag min dom.. en bra sådan!

Historiken lyder så här. Den 4e juni bröt jag båtbent i handleden under en turnering i England, den 5e juni åkte jag hem och fick det gipsat. Med orden att jag skulle ha gips i 12veckor. Efter 4veckor - återbesök för att bara byta gips. Efter 8veckor återbesök för att byta gips, röntga om (se om det läker eller inte och isf ev avsätta tid för operation) och träffa läkaren. Efter 12 veckor ta av gipset om det såg bra ut.

I tisdags var det då dags för 8veckors kontrollen.
Jag kom till sjukhuset kvart i 9, gipset sågades upp och där i hittade jag min lilla bleka illaluktande hand. Rörde lite på den och fick en sån där go känsla. Vad bra det kändes. Tog mig till röntgen och passade på att tvätta händerna, helt fantastiskt underbart. Hade jätteskum känsel i huden men att kunna lukta på den sen.. och den luktade go tvål, det var härligt! Efter någon halvtimme i väntrummet fick jag komma in. Ett litet gäng bilder togs sen var jag klar så långt. Och min tid till läkaren var inte förrens 11.20. Jag tog med mig en go tidning: Blossom, ut på en bänk under den soldränkta himlen. La mig till rätta och läste nån timme för att sen ta en skön powernap. Under hela tiden jag läste testade jag handens rörlighet och styrka. Hyfsat stark, halvbra rörlighet men eftersom jag haft handen i gps i två månader känndes det väldigt lovande...

Dags för läkarbesök. Jag satt på britsen i undersökningsrummet när läkaren kom in, han log ett sånt där gott leende.. "Det har läkt bra" sa han. "Och det är väldigt positivt att man kan se det!" fortsatte han sedan. Jag log tillbaka. Yes tänkte jag inombords och knöt segernäven i tanken.
Han tog min bleka hand i sin och kände på båtbenet. Det kändes ingenting. Han böjde, tryckte hårdare... ingenting kändes alls.
"Det kanske är helt läkt sa ja.." Men det var visst lite väl optimistiskt tänkt fick jag höra.
På frågan om jag behöver gips nu när det känns så bra fick jag ett frågande ansiktsutryck till svar. Hmm.. läkaren visste inte vad han skulle svara. Att ta av gipset efter bara 8veckor är väldigt tidigt sa han, men det gör ju inte alls ont förskte jag.. nej, du har ju inte ont sa han. Han gick ut för att rådfråga sina kollegor om vad han skulle göra med mig. Jag såg i hans ansikte att han var förvånad över hur bra det kändes.. och det tar jag som något väldigt positivt!
Jag hörde delar av hans många diskussioner med sina kollegor. Tidigt.. hördes många gånger, inte alls ont, fler.. i slutet hörde jag ortos flera gånger.
Hoppas hoppas..
Efter en kvart kom han tillbaka med gipsteknikern på släp. 
Inget mer gips! Bara en tumortos sista månaden. Yeahooo..  min glädje gjorde både läkare, gipstekniker och sjukgymnasterna på sjukhuset nervösa.. Du får inte spela nu! Du får.... blA Bla bLA.. Mycket ögon som spändes i mig och många förmaningar. Nej, jag ska inte spela fullkontakt nu! För det vet jag att jag inte kan. Jag vet dock att även denna gång har jag läkt bättre än förväntat och kommer komma tillbaka fortsare än om jag haft gips på sista månaden och det gör mig himskans glad!

Jag får dessutom tvätta händerna, duscha utan krångel och bada i havet - äntligen.
Jag har ett skydd jag kan tvätta och jag kan rehaba handen under tiden.
Och jag har en landslagsläkare som är modigare än mig, han skrattade också när han hörde om läkaren och alla deras förmaningar.. Det känns bra! Vår landslagsläkare är chefsortoped och dessutom vet han vad rugby är. Jag går i närheten av vad han tror blir bäst!

Jag är på god väg, tillbaka mot mina älskade rugbyplaner!
LugiKärlek

Kommentar (2)